Jul, inte bara glädje

Nu är julen här åter igen. En högtid där man träffar släkten, delar ut julklappar och äter god mat. En högtid som många ser framemot, för trotts allt som ska hinna med, så brukar julaftonsdagen alltid bli en dag av glädje. Dock är det inte så för alla. De som lider utav en ätstörning har en aningen annorlunda inställning till julen, för dem är det ett rent helvete. Det är som att släppa in en alkoholist på systembolaget, öppna alla flaskor och säga att du bara får smaka, men absolut inte bli full!
 
När jag ser tillbaka på jular som varit måste jag erkänna att det var en tid jag gärna hade spolat över. Framför allt för de som lider av bulimi, som jag gjorde i 5 års tid, är denna tid fruktansvärd. Det är en kamp mellan kroppens signaler om mat och ätstörnings monstren som hotar med syrasudd i toaletten och en mils löpning dagen där på. Ett matmissbruk som blir en hat-kärlek. Helst av allt önskade jag att man kunde leva på piller, så att jag slapp utsättas för denna ångest. Slapp klara helgen med hjälp av lögner. För att "äta lagom" finns inte i en bulimikers vokabulär. Det är allt eller inget, och på jul blir det allt.
 
Jag minns hur jag planerade promenader mellan måltiderna, "Hera måste ut", för att kunna kräkas i skogen... så jag kunde vara med vid nästa måltid. Hur många gånger det blev den dagen är svårt att säga och lögnerna oräkneliga. Skammen växte sig större och större. Inte kunde jag någonsin njuta av tiden med familjen, jag hatade mig själv och kände mig inte värdig deras närvaro. Kanske inte så konstigt att jag tyckt det är skönt att jobba jul och nyår?
 
Det är alltid svårt att veta vad man ska göra för att hjälpa den som mår dåligt. Alldeles för ofta möttes jag av oförstående kommentarer och handlingar från familj, vänner men också andra. Man måste förstå att den drabbade inte har möjlighet att tänka i de banor du gör. Ibland får jag frågor om råd. Hur ska man göra? Vad ska man säga? Jag har egentligen inget bra svar på det. Men att inte uppmärksamma ätstörningen mer än personen, är alltid ett bra sätt att börja. Kanske också att inte köpa på sig allt julgodis som finns. För i ärlighetens namn så äter alla mer än man egentligen har plats för på jul. Men också att låta personen äta det hon vill, inte kommentera, inte säga "ta du en till" utan kanske istället säga att det är okej att inte äta mer.
 
Men många gånger hade jag behövt en kram mer än något annat. Medmänsklighet och framför allt kärlek. Det är väl ändå det julen handlar om?
 
Jag önskar er alla en underbar jul fylld med kärlek och glädje. 

Kände sig utanför och osynlig

Detta är artikeln om mig som publicerades tidsskriften i ÅSS Emellan (nr4 2012) som är Svenska ångesttyndromsällskapets tidning. Detta nummer handlar om självskadebeteende och artikeln är skriven av Mona Ringebrand.

 

 
 

 


Johanna von Schedvin, snart tjugofem år utstrålar idag glädje och harmoni. Men Johanna har också erfarenhet av en tillvaro som präglats av ångest och under många år led hon av ätstörningar och skadade sig själv.

Johanna von Schedvin minns att hon redan som liten burit med sig en känsla av utanförskap
och en känsla av att vara smått osynlig. Hon upplevde att hon inte riktigt kunde göra sin röst
hörd i olika sammanhang och att hon ofta tänkte annorlunda än kompisarna. Samtidigt ville
hon vara till lags och vara som alla andra. Johanna är uppvuxen med föräldrar och en äldre
syster på en liten gård utanför Borås där det också fanns hund och häst.

I familjen talade man sällan eller aldrig med varandra om sina känslor. Var och en behöll
inom sig det som Johanna tror hade behövt delas med övriga i familjen.

– Det var hysch-hysch om allt sådant. Jag tror att mamma och pappa på det sättet ville skydda
oss från saker som kunde vara jobbiga, men i längden blev det fel.

Föräldrarna jobbade borta och när de kom hem trötta efter jobbet med långa restider blev det
mest fokus på sysslor hemma som inte barnen hade utfört.

– Jag behövde uppmärksamhet och beröm och inte fokus på det som jag inte hade gjort.
Jag var ändå så angelägen om att vara duktig och det var jag - i skolan också, men jag hade
behövt få höra att jag var en bra person

Började rispa sig
Fram till och med högstadiet fungerade allt bra i skolan för Johanna. I och med att hon
började naturlinjen på gymnasiet, splittrades klassen och det blev tomt och svårt att hitta nya
vänner. Skolan blev också svårare. Samtidigt flyttade systerns kurdiske pojkvän, som saknade
uppehållstillstånd, in hos Johannas familj. Det blev en turbulent tid. Pojkvännen tog mycket
plats och det blev mycket bråk mellan honom och systern. Johanna försökte att låtsas som
ingenting, gick undan och lyssnade på musik. Samtidigt mådde hon själv inte bra, hon kände
sig ensam i skolan, men jämfört med systerns pojkvän som saknade både land och hem hade
hon inga problem tyckte hon - med vilken rätt kände hon sig dålig, hon som hade både familj
och bostad?

Ensamhetskänslorna och ångest gjorde att Johanna började skada sig själv. Hon hade kommit
i kontakt med beteendet tidigare genom en kompis på högstadiet som mådde dåligt.

– Första gången jag rispade mig på underarmarna var efter ett gräl mellan min syster och mina
föräldrar. Jag kände mig maktlös och obetydlig och det blev bara ångest av alltihop. Det blev
som en ond cirkel där skadandet gav lättnad i stunden, men sedan blev det värre på lång sikt.

Kunde inte berätta
Johanna kontaktade kuratorn på skolan och berättade om hur hon mådde och kuratorn
uppmanade henne att berätta för sina ovetande föräldrar. Vid den tiden hade skadebeteendet
eskalerat och Johanna skar sig flera gånger om dagen. Hon klarade inte att berätta
för föräldrarna utan konfronterade dem genom att ha på sig en kortärmad jumper på
midsommarafton då familjen hade gäster.

– Jag hade någon slags tanke om att om jag gjorde så skulle det få tid att sjunka in hos mina
föräldrar innan vi pratade om det.

Föräldrarna reagerade med både bestörtning, ilska och förtvivlan och därför sade Johanna
att hon mådde mycket bättre och att hon redan hade slutat skada sig. Under sommarlovet
kort efter mådde hon också mycket bättre. Då släppte mycket av pressen från skolan, men
så snart hon började igen var skuldkänslorna och rädslan för att misslyckas tillbaka och
självmordstankar som hon haft tidigare återkom.

Johannas pojkvän var ett stort stöd och han kontaktade Borås ungdomsmottagning som
skickade vidare till psykiatrin vid första samtalet. Där fick hon fick reda på att även hennes
föräldrar var ditkallade.

– Där satt vi i en ring läkaren, kuratorn, en psykolog, jag och mina föräldrar. Min pojkvän
som var mitt enda stöd fick inte vara med. Alla frågade mig varför jag skar mig, men jag
kunde inte sätta ord på hur det var, jag hade inga svar att ge.

Johanna blev inlagd, fick antidepressiv medicin och gick i samtal, något som blev både
positivt och negativt för henne.

– Jag skadade mig mer på avdelningen än innan, panikångesten ökade och jag tappade
närminnet. Tills slut kunde jag till exempel inte räkna alls trots att matte varit mitt ämne, så
när jag blev lite stabilare började jag inte tvåan på natur utan istället i ettan på medialinjen.
Jag gick i samtal en gång i veckan, det var ok, men det tog lång tid för mig att börja prata.
Eftersom skrivande alltid fungerat bra för mig kom terapeuten och jag överens om att jag
skulle maila om det jag behövde prata om och det fungerade jättebra.

Ville bort från kaos och press
Under kommande vår började Johanna själv må lite bättre när det började bli trassel med
pojkvännen – och det ledde till att hon fortsatte att skada sig. Hon träffade en ny pojkvän och
i efterhand kan Johanna se att hon under åren bekräftat sig genom pojkvännerna – med dem
kunde hon tänka: ”jag duger ändå”.

Under första året på gymnasiet tog en kompis till Johanna från en tidigare klass sitt liv, en
förlust som drabbade henne hårt.

– Med honom, Simon, hade jag pratat mycket om självskadande eftersom han också hade
skadat sig. Hans död gav mig sorg. Men också skuldkänslor - jag visste ju hur han mådde,
jag hade inte lyssnat eller ställt upp tillräckligt på honom och jag borde ha sökt hjälp utifrån
tidigare.

När Johanna dessutom kort efter kamratens självmord skulle vara vittne i en rättegång för en
kamrat som blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa blev allt bara för mycket för henne.

– Jag tog en överdos ångestdämpande och kom till sjukhuset för magpumpning. Egentligen
ville jag inte dö – bara komma bort från allt kaos och press. Efter att ha legat inne några dagar
lyckades jag trots allt vara med på rättegången där min pappa var med som stöd för mig.

Efter kamratens självmord försökte Johanna sluta att rispa sig. Hon slutade äta och utvecklade
en ätstörning.

– Jag slutade äta för att jag inte förtjänade det efter Simons död. Ett sätt att bestraffa mig utan
att någon såg. Det blev ett annat sätt att hålla kontrollen på – något jag kunde bli bra på, vara
duktig på.

Ätstörningarna fortsatte, och Johanna kom i kontakt med Ätstörningsenheten Vågen i Borås.

– Det fungerade jättebra för mig. Jag fick strikta order om att inte träna och så vidare. Att
mitt ätstörningsbeteende hade lett till att jag fått dåliga blodvärden och liknande blev ett slags
uppvaknande för mig. Efter en tid mådde jag riktigt bra tyckte jag – jag klarade skolan bra,
skulle ta studenten och jobbade på tre jobb samtidigt. Fortfarande försökte jag på olika sätt att
trycka undan allt.

Efter studenten åkte Johanna som volontär till Afrika, Tanzania, i några månader, en gammal
dröm om att få vara med och hjälpa människor på olika sätt.

– Det här blev den mest problemfria perioden i mitt liv och jag kunde verkligen njuta av tiden.

Fortsatte skada sig
När hon kom hem igen blev det bland annat problem i relation med pojkvännen och Johanna
som egentligen ville börja läsa till psykolog, en linje hon kommit in på under tiden i Afrika,
tog sitt studiemässiga andrahandsalternativ och började läsa grafisk design i Norrköping.

– Här spårade det ur ordentligt efter ett tag. Jag tappade gamla vänner och många studenter
var från Stockholm och det var status, mode och ideal som gällde - vad hade jag att delge
dem? Ska vi räkna ärr ihop, typ? Jag förstod också att jag inte heller kommit över Simons
död. Jag skar mig och tränade.

Genom Vågen fick Johanna kontakt med en ätstörningsenhet i Norrköping.

– Det var bra så till vida att man där koncentrerade sig på annat än bara ätstörningarna,
Samtidigt hade jag det jobbigt i min relation och turbulent i känslolivet. På hösten tog jag en
rejäl överdos lugnande och den här gången ville jag faktiskt inte överleva.

Landade i sig själv
Johanna sjukskrevs under några månader och en utredning gjordes. Den utmynnade bland
annat i diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning.

– För mig blev det bra att få en diagnos som kunde lära mig förstå mig själv och ge en
förklaring till mitt beteende. Det är svårt att försöka ändra på sig själv när man inte ens vet
vad man ska ändra på.

Efter det började Johanna snabbt må bättre och kunde sluta med självskadandet. Hon flyttade
från Norrköping tillbaka till Borås och bor nu på landet nära sina föräldrar, som hon fått ett
bättre förhållande till. Till en början gick hon i terapi två gånger i veckan, men det har hon
slutat med nu.

– Det har ju också varit ett jobbigt år med mycket att ta i och det har tagit tid för mig att
landa i mig själv och inte längre bara rusa på. Dramatiken kring krav, förväntningar och allt
jag borde, har jag fått lära mig att hitta verktyg för att klara av. I dag känns det som att jag
kontrollerar mitt liv på ett bra sätt.

Visst händer det någon gång att hon har en dålig dag då hon kan få tanken om att skada sig,
men de tankarna klarar hon av idag.

– Idag har jag ett vuxet perspektiv och litar mer på mig själv, säger Johanna von Schvedin.

Till ungdomar som skadar sig skulle hon vilja säga: sök hjälp direkt! Det går att få hjälp och
det går att bli bra.

 

Kategori: Diagnos Taggar: borderline, diagnos, skära sig, ångest;

Liknande inlägg

Att lära sig att gräla

Något som är karakteristiskt och känt för  relationer där någon part har Borderline, är att relationen ofta är turbulent och ostabil. Det är vanligt med gräl och bråk som många gånger spårar ur, men också stunder fyllda med kärlek till den grad att det näst intill är perfekt. Berg och dalar, precis som livet tenderar att vara för personer med Borderline personlighetsstörning. 
 
Anledningen till att gräl och bråk är så vanligt tror jag mig vara på grund utav missförstånd. Men också för att personen med Borderline upplever situationen starkare, men framför allt mera hotfull, än sin partner. Ett gräl om något oväsentligt kan bli droppen som gör att bägaren rinner över. Personen med Borderline har lätt att tappa  sig själv i denna stund, då hon har svårt att reglera känslor och förstå dem fullt ut. Istället rasar allt omkring henne. Många gånger brukar jag beskriva svårigheterna med Borderline just som så;
 
Det är som att ha allt men tappa det, för att vara tvungen att bygga upp det, om och om igen.
Som att bryta alla ben i kroppen utan att någon ser.
 
Det har inte varit ovanligt att jag tänkt att ett förhållande är över för att vi inte kan komma överrens om hur helgen ska spenderas. Att jag tror att han kommer lämna mig för att han säger att han inte orkar med allt just nu och behöver vara ifred. Dessa tankar ger i sin tur separationsångest. Det är då många tenderar att istället bli klängiga eller hotfulla för att partnern inte ska lämna denne. Som många artiklar och forum där det pratas om Borderline, beskrivs det att personen ofta hotar att ta sitt liv om partnern skulle lämna denne. Vilket låter väldigt radikalt, och stämmer på långt ifrån alla. Men om vi ser det utifrån den drabbades synvinkel så har hon precis tappat allt och om han går så har hon inget kvar att leva för. Då kommer hon vara ensam med sin separationsångest och inte ha förmågan att hantera situationen på något annat sätt än att skada sig själv. I den stunden de grälar är det den enda lösning hon kan hitta. För känslorna går inte att reglera, det blir bara kaos, panik och ensamhet. Då handlar det inte längre om vad det nu än var de började bråka om. Där finns det en stor möjlighet för partnern att förstå, möta och visa sitt stöd. Det svåra är att kunna göra det mitt i ett gräl.
 
Som jag nämnt tidigare är jag mer introvert och har aldrig hotat på det sättet (vad jag kan minnas). Min lösning har istället varit att skrikit ut min frustration över att inte räcka till, alternativt vara knäpp tyst. Säga att jag tar mina saker och går, för om jag är så jobbig och bara skadar är det ingen idé att jag stannar. Dock med samma tanke, att det inte finns någon annan utväg. Jag vill bara inte bryta ihop framför honom. Det vill jag göra själv, i min ensamhet. 
 
Med detta i bakhuvudet kan jag förstå att det första många tänker är att den enda lösningen vore att lämna förhållandet. Men att förstå hur det är för den utsatta för båda parter (även för den drabbade) gör att man kan börja hantera situationen på ett bättre sätt. Många gånger hade det räckt för mig om han bara sagt: "Jag är arg och frustrerad över diskussionen. Vi tycker helt enkelt olika. Jag behöver vara ifred en stund men jag kommer tillbaka. Jag behöver bara samla mig." Då hade jag sluppit sitta i hopkrupen i ett hörn gråtandes med andnöd rädd för att resa på mig för att jag visste att mina ben skulle ta mig till första vassa föremålet jag kom över. Det hade gett mig en chans att lära mig hantera ensamheten och ångestkänslorna utan att skada mig.
 
Vill dock tillägga att det aldrig är någon annans fel när någon skadar sig själv. Det är den enskilda personen som tar det beslutet, dock finns det saker andra kan göra för att underlätta det valet för den drabbade. Och som drabbad måste man inse att det är ett val man gör, som går att ändra på. Även om det känns tvångsmässigt och som den enda lösningen. Förstår man att det är ett val, är det en bra början. 
 
 
 
Men vidare till gräl i relationer och hur man som drabbad kan lära sig att hantera dem och se det positiva. Gräl finns i alla relationer men det är inte för än det senaste som jag har insett vikten av dem. Hur de fyller en funktion som kan vara läkande istället för sårande. Som person med Borderline problematik har jag länge varit rädd och haft svårt att möta känslor. Gräl har varit som att ge sig ut i ett krig utav skydd eller vapen. Jag har alltid förlorat och blivit skadad. Men eftersom känslorna är ett stort problem är det också det jag behöver arbeta med. I den bemärkelsen att jag måste våga känna, kunna analysera känslorna, förstå vart de kommer ifrån och hantera dem på bästa sätt. Ett gräl är kort sagt en utmaning! 
 
Jag har valt att inse att jag är kass på det, att jag kommer katastrofiera många gånger till. Men också att det kommer gå över efter ett tag. Först då kan jag börja bearbeta och analysera dem. Men något som jag har funnit det senaste är hur jag kan dra min nackdel till en fördel i gräl. Då jag vet vad min svaghet är och att nyckeln till att må bättre är att känna mer och hantera dem, utagera utan att skada mig själv. Så kan jag se det positiva i att gräla. För är det inte precis vad det är? Att få tömma alla känslor och utagera det man känner! Och även om jag inte kan det helt än så måste jag kunna glädjas något åt att min partner har den förmågan jag saknar. Att det är sunt. 
 
Vidare fyller det en annan funktion genom att ett förhållande växer genom att övervinna problem. Att ta sig an konflikter och lösa dem är stärkande. Det är också så vi lär känna varandra på ett djupare plan. Nyckeln i det hela är att kunna be om förlåtelse, att ha förmågan att se situationen ifrån den andres perspektiv. Men också att kunna förmedla hur det känns när den ande agerar som han eller hon gör. För, som jag har sagt innan, vi har alla olika referensramar vilket gör att vi känner och agerar olika på samma situation.
 
Jag anser att om man lär sig att lösa konflikter och gräla på ett produktivt sätt är det sunt för relationen. Och kan till och med stärka den i längden.